killing loneliness.
Ligger i sängen och kollar på Ice Age, min favoritfilm! Kommer på mig själv att skratta högt och tänker på hur dumt det måste se ut eftersom jag ligger här ensam. Fan vad jag börjar tröttna på att vara ensam! Ordet bara ekar inombords för det är alldeles tomt. Jag är ingen svag människa, jag har lärt mig de senaste åren att vara stark! Tyvärr så stark att jag glömt bort hur det känns att känna på riktigt. Jag vågar helt enkelt inte! Jag är absolut inte olycklig, men jag är inte tillfredsställd. Jag ser på mina vänner som planerar en framtid ihop med sina andra halvor, som bygger upp ett liv tillsammans. Dom förstår inte hur bra dom har det. Jag önskar ibland jag kunde byta skor med dom, bara för en dag. Så jag också fick känna. Igen.
