It's OK to be strong again!
Satt för en stund sen och funderade på att gå och lägga mig till en film, sen fick jag för mig att börja bläddra tillbaka bland mina inlägg. Jag kan gå bak så långt som till 2008 då jag var 17 år gammal. 17 år och jävligt deprimerad. Ett tag kände jag att livet var meningslöst, jag kommer ihåg känslan så väl och jag hatade det så fruktansvärt mycket. Det är sjukt hur jag grävde ner mig, hur jag lät dagarna flyta förbi styrd av smärtan. Idag kan jag inte förstå att jag inte var starkare, att jag inte förstod bättre, att ingen lärde mig att livet är ups and downs, att livet går vidare och att det var okej att le. Det kändes som jag skulle få leva med min klump i magen i hela mitt liv, jag förtjänade inte att vara lycklig igen.
Men fan så fel jag hade, fan så dum jag var, fan så jävla mycket tid jag spillt på tårar. Det gör ont i mig att läsa mina ord jag skrivit, jag är ju egentligen inte en svag person, tvärtom!
Idag och sen en lång tid tillbaka är jag lycklig igen. Jag är lycklig över att jag får göra det jag vill med mitt liv, att jag vågar göra det jag vill, satsar och har människor som stöttar mig på vägen.
Jag ångrar ingenting, för allt har gett mig perspektiv på livet, jag har lärt mig så otroligt mycket och främst av allt lärt känna mig själv. Jag tror jag släppte lös den allra sista pusselbiten i min "2008 period" i Asien där jag på riktigt kunde andas och se en ljus framtid framför mig!
