skrik på hjälp.
En enkel biljett till helvetet. Denna veckan har vänt upp och ner på allt, det är första gången i hela mitt liv jag inte vill åka hem efter jobbet. Jag önskar inte någon att få känna på hur riktiga konflikter känns eller att stå mittemellan dina egna och någon annans. Jag har efter denna veckan tappat förtroende för människor som det är meningen att jag ska se upp till. Människor som visat sin egoism genom att inte tänka på konsekvenserna och vart dom hamnar. Jag har fått känna på hur mycket lögner sårar, hur fruktansvärt ont det faktiskt gör, speciellt när det kommer från någon du trodde du alltid kunde lita på, i vått och torrt. Jag har fått skäll och nedklankningar i andra människors ställe, jag har mot min vilja blivit en förmedlare. Det är första gången jag känner att jag inte känner mig hemma, hemma.. Jag har aldrig känt mig utanför förens nu, nu när svart på vitt har kommit fram. Jag har fått höra att jag hädanefter kommer få välja sida, år efter år i hela mitt liv ska jag behöva välja mellan alla mina nära som jag älskar lika mycket. Jag har gråtit, skrikit, mått illa och drömt mardrömmar. Jag står och ser på medans allt faller samman och jag kan ingenting göra åt det. Jag kan inte förklara hur jobbigt det känns att inte kunna träffa nära du saknar, för dom är besvikna på mig, på alla. Ensam står jag med skuld och ångest upp i halsen.
Jag har fått klart för mig denna veckan vilka som finns där, och vilka som verkligen finns där när det gäller. Jag kommer aldrig mer slösa en tanke, ett sms eller en tår år personer som ger dig svaret, "jag har inte tid" när du skriker efter en hjälpande hand. Det är nu man ser äktheten i människor och vilka som egentligen ser dig som luft.
Jag önskar någon kunde hjälpa mig, jag önskar allt kunde vara som innan, jag önskar jag kunde komma hem och slippa känna att jag måste gömma mig för att slippa låtsas. Jag önskar jag inte gick runt och var rädd att allting ska bli värre än vad det redan är. Jag önskar mina nära slutade ljuga för mig, rätt upp i ansiktet, gång på gång. Men mest av allt önskar jag att en dag kunna ha alla i min familj, i min släkt, på alla håll samlade kring samma bord.
Det är min allra högsta önskan.
Jag vet inte hur jag ska få en returbiljett tillbaka till där jag en gång trivdes.
