i hate this part.
Det var en riktigt jobbig kväll igår!
Jag hade så jäkla kul och alla jag ville skulle vara här, var här. Tommy kom hem från Halmstad, EH & Carro kom mitt i natten efter Ladies Night och resten av vårt gäng var här. Vi skålade för Fiddes nya jobb, för Tommys klarade tenta och för min framtid.
Jag är så dålig på att säga hej-då och att hålla tårarna tillbaka. Allt eftersom folk gick hem blev ögonen tårfyllda. När sista klungan gick vid halv 3 kunde jag inte hålla tillbaka och bröt ihop. Fan vad jag älskar mina underbara vänner, och fan vad jag kommer sakna dom! Det var så otroligt jobbigt att krama om dom en sista gång i år, stenhårt och flera gånger. Tårarna bara sprutade och det gjorde ont i mig att se dom åka hem tillsammans. Det kändes otroligt skönt att se att dom kommer sakna mig minst lika mycket som jag kommer sakna dom och att dom finns där när jag kommer hem.
Jag vet att tre månader är otroligt löjligt att gråta över, och jag vet att det bara är nu, innan jag kommit ner till Asien och ser äventyret framför mig som det känns tungt. Men det är faktiskt nu som man inser hur bra man har det. Jag har två underbara föräldrar som låter mig ta hem 15 personer och festa med dom långt in på natten. Jag har mitt underbara gäng som jag nu verkligen förstår hur vi alla är otroligt viktiga för varandra, var och en av oss har sin roll för att vi tillsammans ska funka.
Jag trivs rätt bra i Alvesta, om jag ska vara riktigt ärlig så gör jag det. Hur skulle jag funka utan alla mina delar som gör mig komplett?
Det här är näst sista dagen jag sitter på min övervåning, kollar ut genom fönstret och skriver på datorn innan jag åker imån natt. Jag är påväg att uppfylla min dröm, och det känns sjukt bra och sjukt läskigt!
Jag hade så jäkla kul och alla jag ville skulle vara här, var här. Tommy kom hem från Halmstad, EH & Carro kom mitt i natten efter Ladies Night och resten av vårt gäng var här. Vi skålade för Fiddes nya jobb, för Tommys klarade tenta och för min framtid.
Jag är så dålig på att säga hej-då och att hålla tårarna tillbaka. Allt eftersom folk gick hem blev ögonen tårfyllda. När sista klungan gick vid halv 3 kunde jag inte hålla tillbaka och bröt ihop. Fan vad jag älskar mina underbara vänner, och fan vad jag kommer sakna dom! Det var så otroligt jobbigt att krama om dom en sista gång i år, stenhårt och flera gånger. Tårarna bara sprutade och det gjorde ont i mig att se dom åka hem tillsammans. Det kändes otroligt skönt att se att dom kommer sakna mig minst lika mycket som jag kommer sakna dom och att dom finns där när jag kommer hem.
Jag vet att tre månader är otroligt löjligt att gråta över, och jag vet att det bara är nu, innan jag kommit ner till Asien och ser äventyret framför mig som det känns tungt. Men det är faktiskt nu som man inser hur bra man har det. Jag har två underbara föräldrar som låter mig ta hem 15 personer och festa med dom långt in på natten. Jag har mitt underbara gäng som jag nu verkligen förstår hur vi alla är otroligt viktiga för varandra, var och en av oss har sin roll för att vi tillsammans ska funka.
Jag trivs rätt bra i Alvesta, om jag ska vara riktigt ärlig så gör jag det. Hur skulle jag funka utan alla mina delar som gör mig komplett?
Det här är näst sista dagen jag sitter på min övervåning, kollar ut genom fönstret och skriver på datorn innan jag åker imån natt. Jag är påväg att uppfylla min dröm, och det känns sjukt bra och sjukt läskigt!
