resfeber.
Jag börjar bli rädd nu. Fan, jag kanske borde slänga flygbiljetterna långt långt bort och stanna hemma och gömma mig under mitt täcke där det är tryggt och varmt. Jag är livrädd att säga hejdå till mina vänner och familj, tårarna rinner när jag tänker på avskeden, fan vad jag kommer sakna dom, mina syskon, mamma, pappa, mina syskonbarn, mina bästa vänner.. Tänk om jag aldrig får se dom igen, tänk om planet kraschar, tänk om jag fastnar i Dubai när jag ska åka hem ensam. Tänk om jag aldrig mer kommer hem igen..
Just nu tror jag alla andra säger att jag kommer ha så galet kul förutom jag. Jag har sagt det hela tiden men nu börjar resfebern komma. Jag vet att jag kommer ha mitt livs bästa tid, jag är bara jävligt rädd att tillslut uppleva en dröm. För visst är det ingen dröm om man inte är rädd?
Om exakt två veckor sitter jag på ett flygplan iväg från mitt hem, min trygghet och alla jag älskar. Jävlar vad ont det gör, jävlar vad läskigt detta är! Det är lätt att se stenhård ut på utsidan men jävligt svårt att vara det på insidan. Det är väl nu man inser att man står helt på egna ben i denna galna värld.
I 2 ½ månad kommer jag leva mitt liv i en resväska flera tusen mil från allt, då borde det vara okej att vara ledsen och rädd. Det här är kanske det galnaste och roligaste jag kommer göra och förmodligen kommer jag hitta mig själv på vägen.
Jag längtar och jag fasar för den dagen jag hoppar på tåget till Köpenhamn hand i hand med mina 2 galna vänner. Det kommer göra så jävla ont att ge mamma och pappa den där hej-då kramen. Och det kommer vara så jävla galet att vi tar första klivet på vår Asien resa tillsammans.
Jag älskar er.
Just nu tror jag alla andra säger att jag kommer ha så galet kul förutom jag. Jag har sagt det hela tiden men nu börjar resfebern komma. Jag vet att jag kommer ha mitt livs bästa tid, jag är bara jävligt rädd att tillslut uppleva en dröm. För visst är det ingen dröm om man inte är rädd?
Om exakt två veckor sitter jag på ett flygplan iväg från mitt hem, min trygghet och alla jag älskar. Jävlar vad ont det gör, jävlar vad läskigt detta är! Det är lätt att se stenhård ut på utsidan men jävligt svårt att vara det på insidan. Det är väl nu man inser att man står helt på egna ben i denna galna värld.
I 2 ½ månad kommer jag leva mitt liv i en resväska flera tusen mil från allt, då borde det vara okej att vara ledsen och rädd. Det här är kanske det galnaste och roligaste jag kommer göra och förmodligen kommer jag hitta mig själv på vägen.
Jag längtar och jag fasar för den dagen jag hoppar på tåget till Köpenhamn hand i hand med mina 2 galna vänner. Det kommer göra så jävla ont att ge mamma och pappa den där hej-då kramen. Och det kommer vara så jävla galet att vi tar första klivet på vår Asien resa tillsammans.
Jag älskar er.
