fade into darkness.
Jag kan checka av att dansa och festa i spöregn i Kronobergs slottsruin.
j.ä.v.l.a.r vad det regnade !
j.ä.v.l.a.r vad det regnade !
Trots detta hade jag ändå förvånansvärt roligt, fast att jag inte ens fick på mig bandet runt armen i kön, eller att jag fick betala sjukt mycket för min öl pga av växelbrist i baren, eller att jag sjönk 10 cm i lera för varje steg jag tog, eller att jag hade mascaran på hakan och att jag var lika blöt som en dränkt katt. Det blir vad man gör det till, aight?
Jag hyrde en film ikväll som jag kollat på med mamma & pappa, kan ju säga att det är inte varje dag Jag föreslår för dom att kolla på film tillsammans. Men jag tror jag behövde det.
Denna helgen har varit rolig, jobbig, omskakande & rätt sjuk. Det känns som jag fått höra väldigt många bra nyheter, men även känns det som att jag fått endel dåliga.
Det är ju inte utan anledning jag väljer att sitta hemma med mina föräldrar en söndag, då det alltid vanligtvis är massor med filmer, chips & cola med Carro, eller fler.. Ikväll visste jag inte vart jag skulle ta vägen, jag vet allvarligt talat inte vart jag ska ta vägen eller vart jag står längre. Det är precis som om min plats är flyttad, ändrad och jag vet inte vart jag hör hemma. Det är så jävla jobbigt, jag har aldrig förr varit osäker på min plats, aldrig känt att jag behöver sakta ner och sätta mig ner och fundera på vad det är som håller på att ske. Det ska inte behövas känna såhär, varför kan inte allt bara vara som förut.
Jag känner mig ensam, så ruskigt jävla ensam.
Som toppen av detta höga berg förföljer Aviciis låt Fade into darkness mig. Lyssnade på Leona Lewis nya låt som har exakt samma melodi, kollade ett filmklipp på FB där den var i bakgrunden, i ösregnet igår stannade jag upp när den spelades för 5 gången, på tv, ÖVERALLT ! Jag börjar inse att det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker springa, nog fan kommer jag ändå aldrig hinna springa tillräckligt långt från det jag vill komma ifrån..
Jag hyrde en film ikväll som jag kollat på med mamma & pappa, kan ju säga att det är inte varje dag Jag föreslår för dom att kolla på film tillsammans. Men jag tror jag behövde det.
Denna helgen har varit rolig, jobbig, omskakande & rätt sjuk. Det känns som jag fått höra väldigt många bra nyheter, men även känns det som att jag fått endel dåliga.
Det är ju inte utan anledning jag väljer att sitta hemma med mina föräldrar en söndag, då det alltid vanligtvis är massor med filmer, chips & cola med Carro, eller fler.. Ikväll visste jag inte vart jag skulle ta vägen, jag vet allvarligt talat inte vart jag ska ta vägen eller vart jag står längre. Det är precis som om min plats är flyttad, ändrad och jag vet inte vart jag hör hemma. Det är så jävla jobbigt, jag har aldrig förr varit osäker på min plats, aldrig känt att jag behöver sakta ner och sätta mig ner och fundera på vad det är som håller på att ske. Det ska inte behövas känna såhär, varför kan inte allt bara vara som förut.
Jag känner mig ensam, så ruskigt jävla ensam.
Som toppen av detta höga berg förföljer Aviciis låt Fade into darkness mig. Lyssnade på Leona Lewis nya låt som har exakt samma melodi, kollade ett filmklipp på FB där den var i bakgrunden, i ösregnet igår stannade jag upp när den spelades för 5 gången, på tv, ÖVERALLT ! Jag börjar inse att det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker springa, nog fan kommer jag ändå aldrig hinna springa tillräckligt långt från det jag vill komma ifrån..
