we say goodbye in the pouring rain, and i break down as you walk away.
på något konstigt sätt känns det som det börjar komma ett lugn inom mig. det kanske vore fel så fort efter allt, men det känns som att morfar har det bra där han är och att mormor är så stark.
mormor fick se det jag hade skrivit och hon frågade mamma vart jag fått allt ifrån, hon trodde inte jag var så djup och kunde skriva sådana saker. jag är ju ingen person som visar när jag är ledsen eller mår dåligt och därför blev hon så förvånad. men också samtidigt så himla glad. hon tyckte det var så fint och hon har redan börjat visa runt det bland grann-tanterna som blir lika tårögda som mormor och mamma. texten jag skrev ska följa med morfar ner i graven, det är mormors önskemål ! och det känns bra på något sätt, att jag bidrar med något fint som mormor blev så glad för.
morfar var ju trots allt min "dagis-pappa" när jag var liten.
jag satt precis med mamma i trappen och pratade om allt. om sommarstugan, om morfars bil, om hans kläder, hans rum, om julafton, om minnen, om allas reaktioner.
numera äger mamma sommarstugan och bilen kommer nog vi behålla och ha hos oss. mamma berättade att hon var chockad över mitt reagerande när hon berättade det, hon trodde inte jag skulle ta det så pass starkt som jag gjorde. jag visar som sagt gärna inte när jag är ledsen och den sidan har mamma sett mycket av. hon sa också att mormor sagt att dom iallafall fick fira sin 56e års bröllopsdag ihop. och tänk så länge dom varit tillsammans, en hel evighet. mormor tar det bra, och hon har till och med kunnat få fram ett skratt ibland. men det brast tydligen för henne när hon läste min text, om och om igen.
jag är så glad och stolt över min familj, jag skulle inte byta ut den mot någon annan i världen. den samhörigheten vi har är jag inte så säker på att många andra familjer upplever. trots att vi är helt knäppa, störda, och rentav ganska onormala ibland så är vi ändå vi.
det finns så mycket jag skulle kunna skriva. hur tufft allt är, hur mycket jag önskar det fanns nått att göra, hur synd jag tycker om mormor, hur jag fasar över julafton, hur jag önskar morfar kunde få träffa sitt tredje barnbarns-barn som kommer om några få veckor. men jag tror att han ser oss, han vakar över oss.
nu ska jag sluta innan tårarna börjar rinna igen. jag ska ta en dusch och lägga mig.
imorgon är det jobb och träning.
kärlek ♥
