min morgonrock och jag..
Jag tror att alla som känner mig riktigt väl har sett mig i morgonrock, min vita sköna morgonrock :) Stabel blir inte förvånad längre när jag öppnar dörren i den, kommer folk hit och jag är bakis så har jag den på hela dagen, mammas nära vänner har sett den och ibland skiter jag i att byta om när Carro kommer och hälsar på, tror hon skulle bli mer chockad om jag gjorde det. 365 dagar om året använder jag den och jag skulle nog inte kunna klara mig utan den faktiskt (observera att den tvättas). Finns nog inga fler än jag & mamma som lever i våra morgonrockar, det skönaste som finns (;
nog om min otroligt intressanta historia om "morgonrocken". Idag jobbade jag och det är så jäkla lugnt nu, någon period vi kommit in i. Så jag & Jill snackade fyllehistoerier, skräckhistorier och lärde känna varandra ytterligare ett snäpp :) Har verkligen fått en skitskön jobbarkompis och vi funkar bra ihop !
Tränade med JJ i gymmet i lite över en timme och sedan handlade vi baguetter, philadephiaost & juice och drog hem till mig och åt medans vi kollade på SATC.
Tränade med JJ i gymmet i lite över en timme och sedan handlade vi baguetter, philadephiaost & juice och drog hem till mig och åt medans vi kollade på SATC.
Inatt innan jag somnade låg jag och tänkte, har en tendens att tänka så mycket att det kan ta timmar innan jag däckar. Tänkte på sommaren, underbara saker, tråkiga saker, saker man saknar, saker man minns, saker man är förbannad över osv osv.. och sedan kom jag in på fobier. Normalt sett brukar man vara rädd för ormar, spindlar, höjder eller mörker. Men inte jag! Okej.. jag ljuger om jag säger att jag skulle gosa med en orm runt halsen, ha en spindel som husdjur, åka höjdskräcken på Liseberg och säga att jag gärna sover helt ensam i ett stort hus.
Men en fobi som växt med åren är att bli sårad.
Jag är riktigt rädd för att hamna i träsket igen, i perioder där man går ner kilo efter kilo på bara några dagar, får raseriutbrott och ångestattacker och inte vill annat än gräva ner sig. För fan vad jag blivit sårad egentligen, gång på gång.
Jag har skitlätt för att träffa nya människor, killar som tjejer och tycker det är skitkul. Men när det gäller killar tar jag väldigt ofta steget tillbaka, och istl för att det skulle kunna bli en kärlek, blir det istl en väldigt bra vän.
Det är en ond cirkel, och min fobi. Men jag antar att istl för att vara rädd, ska jag vara glad för mina underbara vänner, min fina familj, allt roligt jag har framför mig och att mina extrakilon som kommit den senaste tiden faktiskt inte gör något. För just nu känns helt okej faktiskt :)
Men jag vet att en dag, då är det min tur.. och då ska jag inte vara rädd !
