never alone, always alone..
Det är inte förens man får det svart på vitt som det blir verklighet, och då det blir till en chock. En chock av tårar och frustration, man vet inte varför man gråter, man vet inte varför man ens bryr sig. Men man gör det fast man inte vill. Jag önskar jag kunde hata, jag önskar jag kunde göra nått för att inte bry mig om det. Men är det rätt när man äntligen efter all tid fått svar på sina frågor? när man äntligen fått en förklaring? Jag vet inte vad som är rätt och fel, jag vet bara att det känns. På mindre än 1 minut kan man känna sig helt onödig, helt värdelös. Man duger inte längre. Aldrig kommer något vara sig likt och jag vill inte mer.
Ikväll har jag fått allt klart för mig, jag ser nu hur det ligger till. Ska man bara gilla läget när man hatar det? Jag vet inte hur det kommer se ut i framtiden, jag vet inte ens om jag kan acceptera läget. Och det finns inget jag kan göra..
never alone, always alone. ensam
