up up and away.
Det märks på hela kroppen när något inte står rätt till. Man tappar mer hår, man äter mycket och mer fel mat, man får dålig hy och sämre självförtroende. Jag har aldrig tappat så mycket hår som jag gjort en bra tid nu, inte haft såhär dålig hy sedan jag fick finnar i 4an och verkligen inte tyckt så illa om mig själv. Vad lätt det är att hitta fel på sig själv och avundas andra, det är nog det lättaste på jorden. Men varför gå runt och vara nere och tänka på saker som bara slösar ens tid, varför ska man försöka göra nått åt det som inte går att ändra och varför ska det vara så svårt att se allting svart på vitt?
Jag har öppnat alla minna sinnen igen, jag börjar se på ett annat sätt, tänka i andra banor, känna en behaglig känsla som faktiskt funkar. Jag behöver inte känna en klump längre, jag fattar inte ens varför jag gjort det för det är lätt inte värt det. Det gör inte ont, det känns inte fel, det är ingen mardröm, men det är något helt annat mot vad jag är van vid. Och det funkar!
När man känner sig som ensamast ska man inte tänka bakåt, då hamnar man i en ond cirkel igen. Man ska se framåt och tänka på att man har hela livet framför sig, och man har ingen aning om vart man hamnar :)
Jag är mitt i livet och jag klagar inte.
