frågetecken.
flames to dust, lovers to friends?!
jag är trött på besvikelsen, trött på att känna sig ensam och oupskattad, jag är trött på att allt för ofta fälla tårar.. men framför allt är jag trött på att behöva känna den tunga känslan.
Det är inte som innan, och jag har lurat mig själv och andra för ingen vet nog hur det egentligen ligger till. Jag pratar på som om allt är som vanligt, som om jag faktiskt är lycklig. Utsidan visar mitt spralliga jag, den knäppa Isabelle som inte är rädd för att göra bort sig, medans insidan gör ont och visar sig så fort jag är ensam. Jag kan fortfarande se tillbaka då vi satt på spånens brygga och kastade godis i vattnet tätt tätt intill varandra för 3 år sen, fortfarande tänka på våran första kyss. Vardagen är inte som det var då, man borde inte få bete sig såhär mot varandra när allt man egentligen vill är att älska varandra. Jag har alltid varit lycklig, dessa år, dessa stunder och de fina tider som varit. Men vart försvann allt fint, vart försvann vi för varandra, någonstans på vägen så har det blivit fel. Så otroligt fel! Och det gör ont i mig, det bränner hos mig. Du är ju min andra halva, mitt halva jag..
Jag gråter för dig och mig Robin, jag gråter floder för oss två och jag hatar att säga detta. Men om ingen förbättring sker så tror jag mitt hopp börjar försvinna..
Jag älskar dig ♥
the truth hurt´s. but lie is worse!
